GRAVID VECKA 5-13

Okej. Nu tänker jag att jag ska försöka sammanfatta lite av min graviditet i korta drag. Om det inte är intressant kan ni skrolla vidare, men av egen erfarenhet underlättar det att läsa om andra människor när de är i liknande situationer. Om ni förstår vad jag menar.
Det kommer att bli ett väldigt ärligt inlägg, men det är väl det som är meningen? Varför ska man försköna livet och känslor? Det tycker inte jag i alla fall.
Då kör vi.
 
 
Här har vi mig i januari och här är jag alltså gravid utan att veta om det. Gick på fest på kvällen och hade sista riktiga kalasfyllan, så jävla kul. Stackars embryot (knappt kanske) i magen dock.
Mående? Väldigt mycket upp och ner. Vi har då alltså försökt få barn i ca 9 månader, inga konstigheter kanske då det kan ta ett tag. Men för en 24-årig tjej, fullt frisk och hälsosam så känns det som en jävla evighet. Speciellt när graviditeter poppar upp runt omkring hela tiden. Man får höra att "det gick så fort" och "det tog på en gång" på löpande band.  
Den här tiden tog hårt på mig, jag skulle ljuga om jag säger annat.
Men som en triss-lott, plötsligt händer det! Kanske var det julledigheten som fick oss att tänka på annat, kanske klaffade det enkelt. Det är ju trots allt bara 25% chans att det faktiskt blir ett barn, det är det ingen som pratar om!
 
Reaktionen när vi fick veta?
Jag har haft en föreställning om hur det skulle kunna bli. Jag börjar störtlipa av lycka. Kanske gråter vi båda två? Skriker rakt ut i fullständig lycka?
Nja, riktigt så blev det inte.
 
En morgon i januari (minns inte exakt datum, men kanske runt den 18:e) vaknade jag av larmet på telefonen. Som så många morgnar innan jobbet var det dags för ett test. Jag var någon dag sen. Eller jag tror åtminstone det. Sista halvåret hade jag otroligt oregelbunden cykel, men jag kände i alla fall att jag skulle ta ett test. En rutin numera. Medan jag väntade på resultatet hoppade jag in i duschen. Hade noll förväntningar eftersom alla tusen test tidigare varit negativa.
Kom ut ur duschen och sneglade på stickan. Blev lite konfunderad. ÄR det två streck? Hm. Tittade närmare.
Är det ett spökstreck igen? Jag tittar på strecken i säkert en minut (kändes som ett år) innan jag ropar in Linus. 
Alltså min chock är enorm, det enda jag kan göra är att skratta högt typ. Linus med. 
Jag tar ett test till och får samma resultat, alltså två streck. Jag är gravid.
Inga gläjetårar, inget glädeskrik utan mer chockade och överraskade. Glädjen kom senare under dagen när det digitala testet visade svart på vitt: "Gravid".
 
 
Jag är i vecka 5 ungefär när jag får veta att jag är gravid. Lättnaden över att jag faktiskt kan få barn är enorm. Inget man annars kan ta för givet.
Inget illamående eller andra konstigheter. Extrem trötthet alla dygnets 24h dock. Men man får inte klaga. Lättnaden byttes snabbt ut mot en konstant oro som jag förmodar att de flesta känner mer eller mindre. Men för mig blev det överväldigande. Känslan av att något kommer att hända lilla "Embryot Egon" var så stark att det på riktigt har gjort att hela första delen av gravidieteten är helt suddig nu i efterhand. 
 
 
Veckorna gick otroligt sakta. Bilden ovan är vecka 10 ungefär. Jag har typ inga klassiska magbilder. Dels för att jag inte hade någon motivation som helst att ta några, var alldeles för negativ för det. Dels för att jag inte fick någon mage på mångamånga veckor.
 
Att inte fler pratar om den här första tiden? Den är hemsk på så många sätt. Att man "måste" (alla gör självklart som de själva vill) tiga om sitt mående eftersom man inte vill berätta hemligheten för alla innan man är helt safe.
Att man inte får kolla att fostret lever innan vecka 13 när riskerna är som störst att man får missfall.
Att man helt måste lita på moder natur när man är kontroll-freak.
Inte min grej.
 
Självklart var jag glad också stundtals. Det är ju mitt och Limpans barn vi pratar om här. Min största önskan.
 
I vecka 9-10 någon gång hade jag haft ett par små blödningar. Någon var självförvållad men alla väldigt oönskade.  Oron tog över totalt och jag ringde en privat barnmorska. Jag var tvungen att titta så att allt var okej.
Vi fick då tid för ett VUL i Jönköping. Resan dit var fan den jobbigaste på länge. Som tur var fick vi den första morgontiden så vi slapp den eviga väntan. 
När barnmorskan visar vårt lilla foster på bildskärmen känns det som att tiden fryser till. Rör den på sig? Fan den ligger ju bara där som en böna. Den kan omöjligt leva. Tusen tankar i huvudet.
Barnmorskan avbryter plötsligt tankeströmmen - "Hjärtat tickar fint och fostret mäter som det ska!". 
Va? Är det sant?
LÄTTNAD! Nu kunde jag för första gången slappna av en aning.
 
 
Vecka 10-13 kändes såklart mycket bättre när jag fått se "Egon". Vi kunde till och med köpa vår första lilla body till bebisen. Dock gick tiden otroligt långsamt. Det enda man längtar efter är att se att allt är ok på KUB-testet, vilket det även var. Vi fick inte reda på könet som vi först hade tänkt att vi ville. Vi frågade visst "för sent". Nu såhär i efterhand känns det bra att vi inte har fått reda på det. Spännande att få veta det när barnet äntligen är här.
 
  (null)

Som sagt en kort sammanfattning om min första tid som gravid. Hoppas det underlättar för åtminstone någon själ som känner likadant om den hittat hit. 
Jag hade uppskattat det om jag hade läst något liknande iallafall. Att allt inte alltid är guld och gröna skogar. Det betyder dock inte att jag inte uppskattar graviditeten. Utan mer att vara gravid inte är min grej, men värt det i slutändan.
Britta Storm

❤️❤️❤️ så glad att det äntligen blev en bebis för er!! Och känner precis som du, gillade heller aldrig att VARA gravid. Dock är du så himla fin. Kram! Längtar till september!

Svar: Fina Britta! Det är okej att känna så. Längtar massor med! <3
ellinorehanelll.blogg.se

Anonym

Tusen tack för att du delat med dig å detta jag sitter i exakt samma situation som ni gjorde.. Vi har försökt i ca ett år o allt känns ibland väldigt hopplöst! Man tror att alla andra förutom ja blir gravida lätt.

Svar: ❤️
ellinorehanelll.blogg.se